Går du i årskurs 2 och gillar att skriva, är det dags att låta fingrarna gå loss på tangentbordet och skicka in din text till årets Tranströmerstipendium.
”Syftet med stipendiet är att uppmuntra elever i årskurs 2 på Södra Latins gymnasium att på svenska språket, skriftligt, med klarhet, enkelhet och precision, formulera tankar, känslor och stämningar.”
TEMA 2024:
Skönlitterär text som anknyter till två texter
Stipendieansökan ska vara en skönlitterär text i valfri genre och form som anknyter till någon eller båda texterna “Exorcism” och “Svarta bergen” av Tomas Tranströmer.
Utöver priset kommer stipendiaten att få:
- Sitt bidrag läst av Bonniers med en kommentar på manuset
- Stipendieutdelning och lunch tillsammans med juryn, representanter från Tranströmerfamiljen och Bonniers
- Möjlighet att få läsa upp sitt bidrag på Tranströmerbiblioteket under Tranströmerveckan i april 2024.
Informationsblad med regler och inspirationstexterna av Tomas Tranströmer finns att hämta i biblioteket.
Bidragen ska skickas in senast 23 februari 2024 till: transtromer.son@edu.stockholm.se
Kontakt
Frågor besvaras av Ingvar Swensson på skolans bibliotek eller av Målsmännens Förening vid Södra Latin: mfsl@live.se.
Ansökningsregler
- Stipendiet kan sökas av varje elev på Södra Latins gymnasium som går i årskurs två.
- Varje sökande får skriva och lämna ett bidrag.
- Bidraget ska vara i eget namn och inte tidigare publicerat.
- Samarbete är inte tillåtet.
- Texten ska innehålla maximalt 1000 ord.
- Texten ska på valfritt sätt inspireras av någon av Tranströmers texter (se nedan).
- Bidragen ska skickas in som text (inte skannat eller pdf) i ett mejl till transtromer.son@edu.stockholm.se
- Texten ska skickas in senast 23 februari 2024.
- Bidragen ska vara försedda med ditt (elevens) namn, personnummer, klass, mejladress och telefonnummer.
Efter att bidragen prövats mot URKUND och anonymiserats av skolans kansli bedöms de av en jury som utser en eller flera mottagare av årets stipendium. Juryn kan också avstå från att dela ut något stipendium. Juryn bedömer texternas innehåll, språk och form.
Inlämnade bidrag skickas inte tillbaka till bidragslämnarna, och Målsmännens Förening vid Södra Latin äger rätt att arkivera och publicera de vinnande bidragen.
Texter att inspireras av
SVARTA BERGEN
I nästa kurva kom bussen loss ur bergets kalla skugga
vände nosen mot solen och kröp rytande uppför.
Vi trängdes i bussen. Diktatorns byst var också med
inslagen i tidningspapper. En flaska gick från mun till mun.
Döden födelsemärket växte olika snabbt hos alla.
Uppe i bergen hann det blå havet ikapp himlen.
EXORCISM
Vintern när jag var 15 år träffades jag av en stor ångest. Jag fångades in av en strålkastare som sände mörker i stället för ljus. Jag fångades in varje eftermiddag när det började skymma och ångesten släppte inte sitt grepp förrän det dagades följande morgon. Jag sov mycket lite, jag satt upp i sängen, vanligen med en tjock bok framför mig, jag läste flera tjocka böcker den här tiden men egentligen kan jag inte säga att jag läst dem därför att ingenting blev kvar i minnet. Böckerna var en förevändning för att ha lampan tänd. Det började på senhösten. En kväll hade jag varit på bio och sett Förspillda dagar, en film om en alkoholist. Han får delirium på slutet – en skakande sekvens som jag kanske skulle tycka var barnslig i dag. Men då …
När jag hade lagt mig och skulle somna spelade jag upp filmen inombords, som man brukar göra efter biobesök. Plötsligt förtätades atmosfären i rummet av skräck. Någonting tog mig helt i besittning. Oväntat började min kropp skaka, mest benen. Jag var en mekanisk leksak som skruvats upp och som nu skakade och sprattlade hjälplöst. Det var kramper helt utanför viljans kontroll. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag skrek på hjälp och mamma kom in i rummet. Så småningom ebbade kramperna ut. De återkom inte heller. Men skräcken fördjupades och blev en ständig följeslagare från skymning till gryning. Den känsla som härskade under nätterna var den skräck som Fritz Lang kommit nära i några scener i Doktor Mabuses testamente, framför allt inledningsscenen – ett tryckeri där någon gömmer sig medan maskinerna går och allt vibrerar – jag kände omedelbart igen mig. Men i mina nätter var det tystare.
Den viktigaste dimensionen i tillvaron var Sjukdom. Världen var ett ofantligt sjukhus. Jag såg framför mig människor vanställda till kropp och själ. Lampan brann och försökte hälla de fruktansvärda ansiktena borta, men ibland dåsade jag till, ögonlocken sjönk ner och de fruktansvärda ansiktena var plötsligt inpå mig.
Det var tyst men röster arbetade hela tiden inne i tystnaden. Tapetmönstret grimaserade. Då och då bröts tystnaden av en knäppning i väggarna. Framkallad av vad? Av vem? Av mig själv? Det small till i väggen därför att mina sjuka tankar ville det! Så mycket värre… Var jag sinnessjuk? På gränsen.
Jag var rädd att glida in i vansinne men i övrigt kände jag mig inte personligen hotad av någon sjukdom – det var inte ett fall av hypokondri – nej det var det totala sjukdomsväldet som väckte fasan. Som i en film där en harmlös våningsinteriör totalt ändrar karaktär när en ångestframkallande filmmusik kopplas på, så upplevde jag nu yttervärlden på ett nytt sätt därför att medvetandet om sjukdomsväldet fanns där.
Några år tidigare hade jag velat bli upptäcktsresande. Nu hade jag trängt in i ett okänt land dit jag aldrig velat komma. Jag hade upptäckt en ond makt. Eller rättare sagt: den onda makten hade upptäckt mig. (Jag läste nyligen om några tonåringar som förlorat all livsglädje därför att de var besatta av föreställningen att aids hade världsherravälde. De skulle ha förstått mig.)
Mamma hade ju varit vittne till kramperna den där senhöstkvällen vid krisens början. Men i fortsättningen måste hon hållas utanför. Alla måste hållas utanför, det som pågick var alltför hemskt för att kunna omtalas. Jag var omgiven av spöken. Jag var också själv ett spöke. Detta spöke gick till skolan varje morgon och satt på lektionerna utan att avslöja sin hemlighet. Skolan hade blivit ett andrum, inte samma ångest där. Det var det privata livet som var hemsökt. Allt var sålunda uppochnervänt.
Vid den tiden var jag misstrogen mot all religion och några böner bad jag inte. Hade krisen kommit några år senare hade jag kunnat uppleva den som ett slags uppenbarelse, något som skulle väcka mig, något som Siddharthas fyra möten (med en åldring, en sjuk, ett lik och en tiggarmunk). Jag hade kunnat känna lite mer medkänsla och lite mindre skräck inför de vanställda sjuka som dök upp i det nattliga medvetandet. Men då, när ångesten var aktuell, stod inga religiöst färgade förklaringar till buds. Inga böner, men försök till djävulsutdrivning medelst musik. Det var på den tiden jag började hamra på pianot på allvar.
Och hela tiden växte jag. Vid höstterminens början var jag en av de minsta i klassen, vid vårterminens slut en av de längre. Som om den ångest jag levde i var ett gödningsmedel som fick plantan att skjuta i höjden.
Vintern led mot sitt slut och dagarna blev längre. Nu inträffade det underbara att mörkret i mitt eget liv också drog sig tillbaka. Det gick gradvis, det dröjde innan jag blev fullt medveten om det. En vårkväll upptäckte jag att ångesten blivit marginell. Jag satt tillsammans med några kamrater och filosoferade (och rökte cigarr), det var dags att gå hem genom den ljusa vårnatten och det kändes inte alls som om jag skulle möta några fasor där hemma.
Det är ändå något jag varit med om. Kanske min viktigaste erfarenhet. Men den tog slut. Jag trodde det var Inferno, men det var Purgatorio.
