När jag kommer till skolan en kväll för ett möte, står en äldre dam på skolgården precis vid trappan upp mot ingången. Jag hälsar på henne när jag går förbi och börjar sedan gå upp för trappan mot entrédörrarna. Men hon håller kvar mig. ”Vet du, för precis 60 år sedan började jag gymnasiet här på Södra Latin” säger hon till mig, och hennes ögon fullkomligt lyser. ”Vi var den första klassen med flickor här!”
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men hon är så entusiastisk att jag bara måste kommentera. ”Det är ju fantastiskt” säger jag och lägger till, lite fånigt ”Tänka sig!” Hon verkar inte ha mer hon vill säga till mig, hon väntar väl på någon tänker jag, så jag säger hejdå och går in på skolan.
Där inne förstår jag att hon är där för ett evenemang med Föreningen Södra Latinare. Entréhallen vimlar nämligen av personer som definitivt är för gamla för att vara elever och inte alls uppträder som anställda. De står i små grupper och pratar och skrattar så sorlet letar sig upp flera våningar.
Jag har inte en enda gång sen jag tog studenten varit tillbaka på min gamla gymnasieskola. Jag blir aldrig som kvinnan på trappen. Mötet med henne säger mig att det måste vara något med Södra Latin – att så pass många väljer att aktivt hålla kvar kontakten med sin gamla gymnasieskola, så att det finns en förening för dem. Det visar på en skola som lämnat goda spår i mångas liv, och så vill jag att det ska vara.
Nästa gång jag träffar någon från Föreningen Södra Latinare, är på julavslutningen där de – liksom MFSL – delar ut stipendier till elever på skolan. Läs mer om våra Södra Andan-stipendiater!
